I ett hus,
Han lägger ner telefonen.
Ett smärtsamt samtal han nyss fick.
Ett förlåt och en bortförklaring.

Den goda skinkan plastas in
och ställs in i det redan för fulla
kylskåpet..

Det är klart att dem ska träffa
sina andra farföräldrar..
Dem var ju faktiskt här för
tre år sedan..

Kortet, svartvit och solblekt.
Men ändå glittrar dem mörka
ögonen lika vackert som den
första gång han träffade henne,
likaså då han gav henne ett sista farväl.
Saknaden efter den älskade är oerhörd.

Han lägger sin darrande hand,
kring det fjärde ljuset.
Med ett tungt andetag blåser
han ut det sista ljus i hans hus.
Denna julaftons kväll firar han själv.

På en gata,
Tripp trapp trull,
här vankar gatans fylletant fram.
I den allt för utmanade dressen
går hon på sina trötta fötter fram.

En kväll i förnekelse av ensamheten
tillbringade hon i kvarterets restaurang.
Trots att kylar bitter blänker hennes läppar
av den hetaste hetta.. Ett begär på närhet
som knappt går att släcka..

När dem glada tillrop, musik och drinkarna är borta.
Hon däckar på sin soffa. En tår faller från hennes kind.
Denna julaftons kväll firar hon själv.

I en smutsig lokal,
Han lägger ifrån sig skeden,
Ser ner i den djupa skål som nyss
var fylld av något varmt. En skål fylld
med förhoppningar om att hungern
försvinner för en stund.

Han lämnar bordet med en suck,
nu var det dags att gå. För snart
skulle flera få ett löfte om att hungern
försvinner..

Kvinnan vid dörren, hon ler..
Hennes hår är lika tovigt som hans,
hennes kläder lika trasiga.
Men hennes ögon, dem glittrar
i kärlekens namn..
Hon tar hans hand.

Kylan bitter utanför.
Hand i hand, 
två hemlösa vandrar
upp för gatan.

En alldeles för full tant vinglar
förbi, går in i närmaste port
men lämnar dörren vidöppen.
Dem hemlösa ger en sorgsen
blick och stänger sedan dörren.

I ett fönster längre upp på gatan
släcks alla dessa vackra ljus som
borde ha fått brunnit ut till nattens
sista timmar var slut..

Hand i hand. Vandrar två hemlösa.
Denna julafton firar dem tillsammans.

Hanna Andersson.