Med denna vann jag andra pris.

Du vackra barn.
Du föddes för att skrika.
Du föddes för att höras,
påverka och att finnas till.
Du föddes för att vara verklig.

Du vackra barn.
Här sitter du stum, slagen och sårad.
Livets spel har gjort dig illa.
Ditt osynliga hat växer i takt
med blodet som pumpar ut från det
otäcka sår som svider på ditt hjärta.
Du drunknar snart i dina egna tårars fall.

Du vackra barn.
Vem sa att livet var en lek.
Vem sa att det skulle bli lätt.
Vem yttrade dem orden,
som inte bär en nyans av sanning.
Vem kan inte rädda dig.

Du vackra barn.
Du har ditt liv till lån,
all lycka kostar sorg.
Torka dina tårar,
stilla ditt hat.
Tvätta av dig din olycka.

Du vackra barn.
Du föddes för att leva.
Du föddes för att visa världen att du kan.
Du föddes för att skrika ut dem rätta orden.

Du vackra barn.
Du föddes för att lyckas.

Hanna Andersson.

Genom mitt fönster lyser solen in,
små solkatter smeker min kind.
Jag slår upp min blåa ögon,
startskottet för min dag har gått.

Men lätta steg trippar jag upp i ett tomt hus,
en pirrig känsla av frihet följer mig som en skugga.

Slitna jeans och mina svarta solglasögon över
den lätt brända näsan..
Ett oborstat hår klär mina lättklädda axlar..

En sommarplåga omfamnar mig när headsetet sätt på,
sätter mig gränsle över cykeln och trampar iväg..

Vet inte vart jag ska, men det är charmen.
Det är känslan, vilja och plikten.
En tro på frihet är mitt sista hopp..

Ner för backen vid skogens slut,
solen visar mig vägen. Min tro är starkast.
Vinden leker med mina sinnen,
en lätt rysning över min rygg.

Här är allt så vackert, så sant och likgiltigt.
Här är allt så korrekt och fulländat.

Jag lägger mig på mage på den varma bryggan,
med lekfulla fingertoppar ristar jag ditt namn
i vågornas spegelglans.

Jag vänder mig på rygg,
sträcker ut mig som en ängel.
Sluter mina ögon och ler.

Mitt rum är mörkt,
utanför mitt fönster ligger snön på marken.
Helvete, ännu en sommardröm.

Hanna Andersson,

Lycka kostar sorg.
Hur mycket sorg skulle
du genomlida för att
vara lycklig blott en sekund?

Hanna Andersson,

I ett hus,
Han lägger ner telefonen.
Ett smärtsamt samtal han nyss fick.
Ett förlåt och en bortförklaring.

Den goda skinkan plastas in
och ställs in i det redan för fulla
kylskåpet..

Det är klart att dem ska träffa
sina andra farföräldrar..
Dem var ju faktiskt här för
tre år sedan..

Kortet, svartvit och solblekt.
Men ändå glittrar dem mörka
ögonen lika vackert som den
första gång han träffade henne,
likaså då han gav henne ett sista farväl.
Saknaden efter den älskade är oerhörd.

Han lägger sin darrande hand,
kring det fjärde ljuset.
Med ett tungt andetag blåser
han ut det sista ljus i hans hus.
Denna julaftons kväll firar han själv.

På en gata,
Tripp trapp trull,
här vankar gatans fylletant fram.
I den allt för utmanade dressen
går hon på sina trötta fötter fram.

En kväll i förnekelse av ensamheten
tillbringade hon i kvarterets restaurang.
Trots att kylar bitter blänker hennes läppar
av den hetaste hetta.. Ett begär på närhet
som knappt går att släcka..

När dem glada tillrop, musik och drinkarna är borta.
Hon däckar på sin soffa. En tår faller från hennes kind.
Denna julaftons kväll firar hon själv.

I en smutsig lokal,
Han lägger ifrån sig skeden,
Ser ner i den djupa skål som nyss
var fylld av något varmt. En skål fylld
med förhoppningar om att hungern
försvinner för en stund.

Han lämnar bordet med en suck,
nu var det dags att gå. För snart
skulle flera få ett löfte om att hungern
försvinner..

Kvinnan vid dörren, hon ler..
Hennes hår är lika tovigt som hans,
hennes kläder lika trasiga.
Men hennes ögon, dem glittrar
i kärlekens namn..
Hon tar hans hand.

Kylan bitter utanför.
Hand i hand, 
två hemlösa vandrar
upp för gatan.

En alldeles för full tant vinglar
förbi, går in i närmaste port
men lämnar dörren vidöppen.
Dem hemlösa ger en sorgsen
blick och stänger sedan dörren.

I ett fönster längre upp på gatan
släcks alla dessa vackra ljus som
borde ha fått brunnit ut till nattens
sista timmar var slut..

Hand i hand. Vandrar två hemlösa.
Denna julafton firar dem tillsammans.

Hanna Andersson.

En Gnutta Ensamhet,
Lovade mig själv att inte känna efter..
Men nu när jag ändå sitter här i mörket.
Kvällens påhitt har tagit slut..
Men Jag vet att dem flesta av dem som
jag håller som kärast är ute och har skoj..
En känsla av avundsjuka, jag vet..


En kväll, en kväll med skandaler och mirakel..
Skulle gärna stå där i ett hav med människor
och dansa till dålig musik. Det är ändå sällskapet
som spelar den största rollen i teatern, livet.


Självklart offrar jag en ute kväll för morgon dagen,
men jag menar bara att det är en gnutta ensamt
att sitta här. Både för att det är inte första eller
sista gången man missar något..


Älskar er, sju.


/H

Under sjärnorna,

Jag vet inte vad morgon dagen ger,
Men jag vet vad jag stod för igår.
Ibland är vägen hal och svår att
förstå sig på...
Men ta en titt på nattens himlavalv,
Stjärnorna var de samma igår, idag och
säkert imorgon.
Stjärnor ger varken frågor eller svar,
men att veta att dem glimtar
lite ljuvt nästa gång du söker
tröst kan vara en tröst.


/ Hanna Andersson, på promenad genom hösten.

Skrev lite idag,
dock ej färdig ännu.

Det är mörkt på Busstationen,
endast en ensam buss vars solgula
lampor gör ett tappert försök att tränga
bort det tätta mörker som håller på
att ta över våran kväll.
Glashytternas väggar slog sönder
i fredagsnatt av några uttråkade barn..

Dom stora trädens löv har sakta med
säkret börja bilda ett lapptäcke över
den gråa asfalten.

Den stora vita, med dem svarta
visarna går komiskt nog rätt..
Tiden slår snart midnatt..

Här sitter jag, mitt i denna
olustiga tavla. Som på något
sätt ska förmedla en smak av höst.

Något tungt och svart har svalt
mitt hjärta och själ..
Tårar och Skratt går hand i hand..
Om jag ändå kunde förklara,
Kanske skulle världen bli en
nyans ljusare då..
Men dem rätta orden vägrar
mina läppar att uttala.

Hanna Andersson,