Genom mitt fönster lyser solen in,
små solkatter smeker min kind.
Jag slår upp min blåa ögon,
startskottet för min dag har gått.

Men lätta steg trippar jag upp i ett tomt hus,
en pirrig känsla av frihet följer mig som en skugga.

Slitna jeans och mina svarta solglasögon över
den lätt brända näsan..
Ett oborstat hår klär mina lättklädda axlar..

En sommarplåga omfamnar mig när headsetet sätt på,
sätter mig gränsle över cykeln och trampar iväg..

Vet inte vart jag ska, men det är charmen.
Det är känslan, vilja och plikten.
En tro på frihet är mitt sista hopp..

Ner för backen vid skogens slut,
solen visar mig vägen. Min tro är starkast.
Vinden leker med mina sinnen,
en lätt rysning över min rygg.

Här är allt så vackert, så sant och likgiltigt.
Här är allt så korrekt och fulländat.

Jag lägger mig på mage på den varma bryggan,
med lekfulla fingertoppar ristar jag ditt namn
i vågornas spegelglans.

Jag vänder mig på rygg,
sträcker ut mig som en ängel.
Sluter mina ögon och ler.

Mitt rum är mörkt,
utanför mitt fönster ligger snön på marken.
Helvete, ännu en sommardröm.

Hanna Andersson,