Skrivet.
Skrivet.
Dock Vi Lever Bara I En Bortdomnad Tid.Vi Matar Oss Själva Med Lögner Och Ytlighet.
Verklighetens Fruktansvärda Bild Gjorde Oss
Blinda För Så Länge Sedan.
Alla Dem Ångest Skrik Som Ekat
Mellan Husvägarna Har Gjort Oss
Döva För Smärtans Ord.
Alla Dessa Slag Har Gjort Att Våran Hud
Inte Längre Känner Till Ordet Närhet.
Den Fräna Doften Av Hat Uppfattas
Idag Som En Vindpust.
Alla Dem Lögner Har Gjort Våra Tungor Orörliga.
Medlidande Är En Myt.
Kärlek En Saga.
Lycka Ett Borttappat Ord.
Ordet Människa Existerar
Snart Inte Längre..
Skrivet.
Dem andra ser inte hur hans tankar tar död på hans själ..
Dem andra ser inte hur tankarna sliter och drar i hans hår..
Dem ser inte smärtan när han äntligen har fått verkligheten på plats..
Dem säger att dem bryr sig. Dem säger sig lyssna.
Men när tårar börja falla, när pojkens mun slutar tralla..
Då slås dövörat till.. Dem blinkar blint för en Pojkes smärta.
Dem säger dem lyssna. Dem säger sig förstå..
Men allt ligger bara som en ytlig dimma runt Nyköping stad.
Pojken, ja han gav upp en dag..
Lämnade Allt, Flyttade Till En Ny Stad.
Ägnad till en människa i min närhet.
Hanna Anderssonen,
Skrivet.
Jag är sjutton år,
jag har gråtit över saker ingen annan kan förstå.
Jag vet fortfarande inte vad jag vill göra med åren,
Alla dem åren som jag ska vandra runt på denna jord.
Min framtid äro ett planlöst kaos.
Min rädsla är att misslyckas, men jag är räddare för att lyckas..
Att slängas ut i en värld jag inte känner.
Men livet står nu still.
Jag sitter på en buss,
Tittar på min egen spegelbild i fönstret.
Allt är ett utryck löst Ansikte,
Med en lugg alldeles för lång..
Mina Blåaögn har mist sin klara färg.
Jag känner inte dem ögon som tomt
stirrar tillbaka på mig.
Mina tankar studsar i samma takt som mitt hjärta.
Jag är sjutton år och jag känner till ordet smärta..
Tillägnad en flicka i min närhet.
Hanna Anderssonen.
Skrivet.
Det är dagen efter.
Gårdagen är nu bortblåst..
Skratten och sången har tynat ut
tillsammans med tystnaden..
Allt som finns kvar här är en dunkande huvudvärk och alla dessa minnen..
Vi har längtat så till denna dag.
Men nu sitter vi här. Det ända vi har kvar är smaken av ängsla i vår mun.
En ny tid är här, men vågar vi verkligen lämna allt bakom oss.
Det är inte en fråga, det är en nödvändighet.
Morgondagen viskar svagt i våra bakhuvuden..
Vi har inte längre en valmöjlighet.
En ny tid är nu kommen..
Vi vandrar inte längre tillsammans.
Vi går skilda vägar.
Kanske någon gång så där ibland att vi träffas igen..
Men vi vet att inget kommer bli som förut,
Vi måste släppa taget om varandras händer.
Nu är Skoltiden slut.
Hanna Anderssonen,
Skrivet.
Att Du Aldrig Ler Mot Mig..
Att Du Aldrig Rör Vid Mig..
Att Du Aldrig Kommer Att Tänka på Mig..
Att Du Aldrig Kommer Att Förstå Mig..
Att Du Aldrig Kommer Tycka Om mig..
Att Du Aldrig kommer Älska Mig..
Att Jag Aldrig Kommer Få Dig..
Allt Detta Är En Självklarhet..
Men Varför Jag Är Så Grymt Förälskad I Dig..
Det Kommer För Alltid Vara Ett Mysterium..
Hanna Anderssonen,
Skrivet.
Skratt Och Tårar Går Hand I Hand..
Kärlek Och Hat Står Nära Varann..
Frihet Och Att Vara Fängslad Är Bara En Hårfin Skillnad..
Att Veta Vem Man Är Eller Att Bara Låsas Är Att Leva..
En Sanning Kan Lätt Bli Den Största Lögn Som Lämnat Dina Läppar..
Att Vara Ett Barn Med Trasiga Skor Är En Självklarhet..
Att Vara En Ungdom Som Hatar Allt Är Ett Antagande..
Att Vara Vuxen Och Att Oroa Sig Är En Skyldighet..
Att Vara Gammal Och Minnas, Det Är Ett Privilegium.
Hanna Anderssonen,
Flickan,
Idag såg jag en liten flicka på busstationen..
Hennes mamma höll henne i knävecken
och hon kissade bakom det stora trädet..
När hon väl var klar drog hon upp dem vita strumpbyxorna och rättade till
dem rosa solglasögonen som hade trillat ner på nästippen..
Hon sprang vidare, i stegen såg man att minnet av att hon nyss kissat
framför en full proppad busstation var som bortblås..
Jag kunde inte sluta titta på det lilla energiknippet
klätt i en gurkgrön klänning och vita strumpbyxor.
Hennes hår var blont och klippt i en raklugg.
Jag kunde inte sluta tänka på att hon liknade någon.
På en gräsmatta, mitt i Nyköpingstad sprang hon runt.
Hon sprang som om hela världen kretsade runt henne.
Hon skrattade och log, kastade sig i famnen på sin mamma.
Hon var bekymmerslösheten själv. Hon sprang runt i sin egen bubbla.
I hennes värld finns varken krav eller besvikelse, Här finns skratt och lycka.
Plötsligt sprak bubblan, bussen kom.
Leken var slut, Hon tog sin mamma i handen och klev på bussen.
När bussen körde ut från stationen såg jag det blonda håret ännu en gång.
Då kom jag på vem flickan i den gröna klänningen påminde om..
Mig Själv.
Mitt Unga Jag, Innan tiden kom och påminde oss om att växa upp.
