Idag såg jag en liten flicka på busstationen..
Hennes mamma höll henne i knävecken
och hon kissade bakom det stora trädet..
När hon väl var klar drog hon upp dem vita strumpbyxorna och rättade till
dem rosa solglasögonen som hade trillat ner på nästippen..
Hon sprang vidare, i stegen såg man att minnet av att hon nyss kissat
framför en full proppad busstation var som bortblås..
Jag kunde inte sluta titta på det lilla energiknippet
klätt i en gurkgrön klänning och vita strumpbyxor.
Hennes hår var blont och klippt i en raklugg.
Jag kunde inte sluta tänka på att hon liknade någon.
På en gräsmatta, mitt i Nyköpingstad sprang hon runt.
Hon sprang som om hela världen kretsade runt henne.
Hon skrattade och log, kastade sig i famnen på sin mamma.
Hon var bekymmerslösheten själv. Hon sprang runt i sin egen bubbla.
I hennes värld finns varken krav eller besvikelse, Här finns skratt och lycka.
Plötsligt sprak bubblan, bussen kom.
Leken var slut, Hon tog sin mamma i handen och klev på bussen.
När bussen körde ut från stationen såg jag det blonda håret ännu en gång.
Då kom jag på vem flickan i den gröna klänningen påminde om..
Mig Själv.
Mitt Unga Jag, Innan tiden kom och påminde oss om att växa upp.