Den stora Frågan är om jag verkligen vill släppa dig..
Ska jag ge upp, Låta dig försvinna in i tiden som vi kallar gårdagen..
Ska jag gå vidare till nästa kapitel utan dig vid min sida?

Du var en främling, du blev en vän.
Du fick mig skratta tills tårarna kom på besök..
Du var en vän, blev en av dem nära.
Bara du förstod mina handlingar.
Du log när jag var arg på världen.

Du var en nära, du blev den närmaste.
Du blev min bästa vän.

Sen kom tiden, då vi förändrades åt
olika håll..
Men med ett krampaktigt tag
vägrade jag släppa dig.
Jag Kunde inte acceptera att vi inte
länge vandrade på samma stig.

En dag rev du ner din egen pistal,
den som var uppbyggd av alla höga
tankar jag hade om dig.

Du svede mitt hjärta med glöden från
din ciggaret.
Din handlingar förvandlade min
kärlek till ilska.

Hur kunde du, du av alla,
hur kunde du såra mig så djupt?
Hur kunde du få mig känna mig så
värdelös i dina ögon.

Om jag skulle kunna svara på
alla hur skulle jag inte stå
här idag och undra..

Tiden gick åter en gång,
din ursäkt kom..
Jag orkade inte längre
fortsätta bygga på min mur av ilska.

Så som ett plåster på min
sårade själ blev vi åter vänner igen..

Idag vet jag inte riktigt vart
jag har dig.
Men det är ändå dig jag skriver
om, det är dig jag lägger mina
tankar på ibland.

Jag önskar så att vi bara
kunde ramla in på samma stig igen..
Lämna detta kapitel bakom oss,
Men den stora frågan är egentligen
inte om jag verkligen vill släppa dig.

Utan, skulle jag verkligen klara mig utan dig?

Saknar dig,

Hanna Andersson.