När jag avslutat mitt förra inlägg satte jag på mig
skorna och jackan och började vandra ner till Herrhagen..

Innan jag fått på mig headsetet och fyllt mina öron
med härlig Rock hörde jag några barn skratta..
När mina ögon sedan letade efter barnen
så spred sig en varm känsla i magen..
Jag såg alla barnen som sprang upp och ner
för pulkabacken.. Jag minns själv den där
svettiga känslan när man sprungit upp och
ner för backen över en timme.. Men man gjorde
allt för att få den där härliga känslan i magen
när man kastade sig hejdlöst ut för backen..

Alla dem timmar vi lekt där som barn.
Alla barnen på grönsaksvägen, pumpan.
Undra hur många gånger jag fått skratta där,
undra hur många blåmärken jag fått där..

Nu när jag tänker på det känns det inte alls
länge sedan man själv var barn och lekte..
Tänk var livet var lätt då,
den största olyckan då var när snön blev till tö..

Hanna Andersson,